På vår Nya Zeelandsresa, från norr till söder, ser vi mycket av Nya Zeelands landskap. Vackert, ibland spektakulärt. Det kanske mest extraordinära är Mount Cook Aoraki, Nya Zeelands högsta berg och stoltheten och toppen av de södra Alperna. Vi tillbringar en natt i naturreservatet Aoraki Mount Cook och åker på en båttur på Tasmansjön för att ta en närmare titt (men inte för nära) på isbergen och Tasmanglaciären. Inte långt bort ligger de två extraordinära, intensivt blå glaciärsjöarna, Pukaki och Tekapo.
Aoraki Mount Cook når en höjd av 3 724 meter. Det var för inte så länge sedan 3 764 meter högt, men sedan hände något 1991.
Bergets högsta topp rasade – den 14 december.
Miljontals ton sten – 10 miljoner kubikmeter sten och is – rasade nerför berget och spred sig upp till sju kilometer från berget. Som tur är är det i huvudsak ett landskap utan befolkning. Faktum är att stenraset inträffade i ett så avlägset område att det orsakade minimal skada och främst drabbade ett fåtal glaciärer. Men Aoraki / Mount Cook förlorade 40 meter i stenraset.
Här är en kort video som beskriver händelsen med några bilder på hur det ser ut:
På vår resa gör vi en övernattning vid Mount Cook, ett mycket speciellt besök. Om vädret tillåter tar vi en båttur på glaciärsjön, Lake Tasman, nedanför berget, och får en närbild av Tasmanglaciären. (Det osannolika fallet att det regnar eller finns annat allvarligt förhinder kan göra det inte möjligt, så en båttur är inte garanterad.)
600 år gammal is
Tasmanglaciären börjar på en höjd av 2 300 meter, vilket faktiskt är 1 500 meter under toppen. Här får den cirka 20 till 30 meter snöfall årligen. Detta komprimeras med tiden till den mycket kompakta glaciärisen. Hela glaciären glider nerför i cirka 25 km innan den mynnar ut i Lake Tasman. Endast 7 km, mindre än en tredjedel, är synliga från sjön. I den övre änden är den skinande vit, men den nedre änden, synlig från sjön, är täckt av stenar och sand. Det ser nästan smutsigt ut. Detta är dock bara material som har eroderats från berget, slitits loss av glaciären och långsamt har migrerat till ytan. Det ser nästan ut som en sandig, klippig bergssluttning, men det är faktiskt ytan på en glaciär.
Glaciären rör sig ständigt nedåt. Den fylls på av snön på toppen och slutar som isberg på vid sitt slut. Hela resan tar upp till 600 år, så isen som vi ser på sjön föll först som snö på berget för 300-600 år sedan! Så snön som skapade isbergen som du ser idag föll någon gång mellan när de första polynesierna anlände till öarna (1250–1300 e.Kr.) och när de första européerna såg dem (1642).
En utmaning för klättrare
Aoraki är ett mycket utmanande berg att bestiga, med nästan vertikala klippväggar och glaciärer. Det bestegs första gången 1894 av tre nyzeeländare. Den första kvinnan som besteg det var australiensiskan Freda Du Faur den 3 december 1910. Av anständighetsskäl fick hon inte klättra ensam med bara klättringsguiden utan var tvungen att åtföljas av en beskyddare, ett ”förkläde”, och bära en kort kjol över byxorna hon bar vid klättringen. Sir Edmund Hillary besteg det i januari 1948. (Utan kjol.) Åttio personer har dött när de försökt bestiga det.
En levande illustration av klimatförändringarna
Glaciärsjön där den slutar i kallas Lake Tasman efter Abel Tasman, den första europeiska sjöfararen som nådde Nya Zeeland, den 13 december 1642. Han gick aldrig i land.
Lake Tasman är en mycket ny sjö. Fram till 1970-talet fanns det bara ett fåtal små floder som forsade nerför bergssidorna. På 70-talet började de smälta samman och bilda ett större vattendrag, och med hjälp av stenras bildades sjön. Än idag expanderar sjön fortfarande, främst vid glaciäränden.
Glaciären i sjön är en fascinerande men också något alarmerande illustration av klimatförändringarna. När vi senast besökte sjön var den 500 meter längre än den hade varit sex år tidigare, när vi först kom till Aoraki Mount Cook. Vi satt i vår lilla uppblåsbara båt och tittade på slutet av glaciären, långt borta, faktiskt en halv kilometer bort, när guiden/kaptenen sa till oss: “Här, där vi är just nu, är där glaciären slutade för fem år sedan. Nu kan ni se glaciärens kant där borta (han pekar mot glaciären), 500 meter bort”. Det var som att se, i realtid, effekterna av den globala uppvärmningen. Glaciären hade dragit sig tillbaka en halv kilometer sedan vi först såg den.
Men minskningen av glaciärens accentueras också av sjöns bildande. Själva sjön har accelererat glaciärens smältning. Idag slutar glaciären i en lång ishylla som flyter på vatten. Kontakt med vatten gör att isen smälter snabbare.
När du kommer till sjön kommer du att se några isberg. De är förstås inte som de arktiska som sänkte Titanic. Mycket mindre. De kan vara allt från en liten isbit till kanske några tiotals meter höga. Man vill inte komma för nära ett av de stora. Vilket isberg som helst kan plötsligt bestämma sig för att välta.
Det du ser ovanför ytan är bara en liten del av “berget”. 90–97 % av isberget ligger under ytan. Så när det bestämmer sig för att välta upp och ner kan det göra ett mycket stort plask.
Isbergskalvning
Detsamma gäller glaciären; man vill inte komma för nära, eftersom man aldrig vet när en bit kommer att falla av – detta kallas isbergskalvning. Kalvning sker hela tiden, men det innebär vanligtvis att små isbitar bryts av och faller ner i vattnet. Eller åtminstone ser de små ut när man tittar på ett säkert avstånd.
Faktum är att isberg kommer både uppifrån och underifrån. Den synliga delen av glaciären, ovanför sjöns yta, är cirka 30 meter hög, ungefär lika hög som ett tiovåningshus. Det är här man kan se kalvningen. Men något gömmer sig under ytan… Det finns en “ishylla” under ytan som sticker ut mycket, mycket längre ut än vad man kan se ovanför vattnet, upp till 200 meter ut. Denna ishylla är otroliga 200 meter djup, sju (!) gånger så tjock som glaciären man kan se. Ibland lossnar stora isblock från den undervattensishyllan. Själva sjön uppskattas vara runt 250 meter djup som djupast.
Ett isberg som just har vält ser väldigt annorlunda ut än ett som har legat i vattnet ett tag. Det är nästan genomskinligt, klart som glas, med en blå glans – kompakt, klar is. Efter en liten stund, bara några timmar, ändrar det till den vita färg som vi förväntar oss av ett isberg. Det beror på att luftbubblor bildas i isen, vilket förändrar hur den reflekterar ljus. Man kan se samma på ett ”nykalvat” isberg. Den del som har varit under vattnet har fortfarande det där glasklara utseendet.
Första gången vi besökte Mount Cook och Lake Tasman hade en mycket stor kalvning inträffat under natten bara ett par veckor före vårt besök, och sjön hade en extraordinär mängd isblock. Det var ovanligt. Kalvningen hade orsakat en stor våg som färdades hela vägen till andra änden av sjön.
För att komma till bryggan där båtarna som tar dig ut på sjön ligger är det en rejäl tjugo minuters promenad i ojämn terräng. Men det är väl värt det. Det är en mycket speciell upplevelse.
De blå sjöarna och det grå vattnet
Tasmansjön, liksom Pukaki- och Tekapo-sjöarna som du passerar strax innan du anländer till Mount Cooks naturreservat, ger dig också en alldeles speciell färguppvisning. Om man börjar från toppen, Tasmansjön, skulle man kanske kunna tro att vattnet i glaciärsjön skulle vara kristallklart – bara smält is. I själva verket är det raka motsatsen. Vattnet är nästan grått eller mjölkaktigt. Det beror på “glaciärbergsmjölet” (“glacial rock flour”) i vattnet, ett fint pulver som glaciären har malt när den glider ner på sandstenen, greywackestenen och skiffern. Det blandas med vattnet, och eftersom det fortfarande är i suspension gör det vattnet mjölkgrått.
Längre nedströms, när vattnet når de lägre sjöarna, Pukaki och Tekapo, sätter sig en del av partiklarna och faller till botten, vilket förändrar hur vattnet reflekterar ljus. Detta resulterar i vatten som har en alldeles speciell, intensiv blå färg i vissa vinklar, och fortfarande mjölkgrått på nära håll.
Du förtjänar en aperitif med århundraden gammal is
När du återvänder till Hermitage Hotel, där vi bor, förtjänar du definitivt en trevlig aperitif eller en drink före middagen innan du slår dig ner i panoramarestaurangen. Om du vill ha en unik version av den kan du ta med dig en liten bit glaciäris från sjön och kyla din drink med den, precis som en av våra resenärer gjorde. Då har du faktiskt 500 år gammal snö i din gin och tonic!
Fortsätt skrolla ner för MÅNGA FLER bilder och videor av Mount Cook och glaciärsjöarna.
Vi närmar oss Mount Cook
Som på många platser i Nya Zeeland är landskapet vackert på vägen till Mount Cook. Men här är det förstås särskilt majestätiskt. De sista 5 kilometrarna innan du anländer till The Hermitage Hotel (det enda hotellet i naturreservatet) kör du längs sjön Pukaki med dess intensivt blå vatten. När du närmar dig dominerar Aoraki Mount Cook alltmer din utsikt. Det är hisnande. Den här videon tar dig längs vägen som leder upp till Mount Cook.
Båtutflykt på Lake Tasman, Aoraki Mount Cook
Båtutflykten på Lake Tasman är ett äventyr. Den börjar med en lång promenad över det karga landskapet innan du går ombord på de små gummibåtarna. I båten susar du runt isbergen under kompetent ledning av guiden/kaptenen. Du kommer att se isbergen på nära håll (men inte för nära), bergssidorna som tornar upp sig på var sida om sjön, några vattenfall och i slutet av sjön Tasmanglaciären. Du kanske kommer att se några kalva, du kan till och med se ett isberg välta. Men man kan aldrig vara säker, kanske blir det ingen kalvning och isberg som välter (vi har bara sett det en enda gång på sex år). Men vad som än händer på sjön är det en majestätisk och magnifik upplevelse.
Skådespelet vid Lake Tekapo och Lake Pukaki
På vägen dit kör man förbi de två sjöarna Lake Tekapo och Lake Pukaki strax innan man anländer till Mount Cooks naturreservat. Men kör inte bara förbi. Du måste stanna, gå en promenad och förundras över det märkliga och vackra vattnet, grått och mjölkigt från en vinkel, otroligt intensivt blått från en annan vinkel. Några otroliga och osannolika färger. De två sjöarna är omgivna av skogsklädda kullar och inte särskilt höga berg, vid första anblicken. Men när man kör vidare mot Aoraki Mount Cook reser sig bergen till imponerande höjder.
